Hur är stammen av
•
Vad som kan betraktas som låg eller hög täthet beror på det man kallar markens biologiska bärförmåga. Den biologiska bärförmågan påverkas bland annat av hur bördig jordmånen är, hur tjockt snötäcket är och hur länge snön ligger, hur mycket nederbörd det faller under sommaren och hur vegetationens åldersfördelning ser ut som en följd av skogsbruket. Bärförmågan skiljer sig alltså mellan olika delar av landet och kan variera mellan olika år och årstider.
Varje förvaltningsområde och varje jaktvårdsförenings område är unikt beträffande sin biologiska bärförmåga. Det betyder att en viss vitsvanstäthet kan förorsaka ett högt betestryck i ett visst område, medan betestrycket kan vara mycket lågt i ett annat område, fast vitsvanstätheten är exakt den samma. Vad som är hög, respektive låg täthet är alltså mycket relativt.
År 2017 fanns vitsvansvilt i cirka 65 procent av Finlands jaktvårdsföreningar vilka omfattade cirka 40 procent av landets markareal. Den genomsnittliga tätheten i område
•
stam
(1) en av stamväxternas huvuddelar jämte rot och blad. I stammen leds vatten och näringsämnen mellan krona och rot i särskilda rörsystem. Stammen bär också upp växtens grenverk med blad och blommor. Stammar kan vara ovanjordiska (luftstam) eller underjordiska (jordstam). En ovanjordisk örtstam kallas stjälk om den bär blad, stängel om den är bladlös. Hos stråväxter (gräs, halvgräs och tågväxter) kallas den strå. En ovanjordisk, vedartad stam kallas trädstam eller buskstam. Många växter har underjordisk stam (t.ex. kvickrot, hästhov och kirskål) som då ofta är näringsupplagrande och överlevande organ under vinter eller torrperioder. Rhizom är vågräta, korta och tjocka jordstammar medan knöl eller stamknöl är en knölformig jordstam.
Längdtillväxten hos stammar sker genom celldelningar i en tillväxtzon, ett meristem, i stammens spets. Tjocklekstillväxten är dels primär, dels sekundär (som bara förekommer hos nakenfröiga växter och hos tvåhjärtbladiga gömfröiga växter). Primär tjo
•
Stammens uppbyggnad
Växter har delar både under jord och ovan jord. Stammar förbinder rötterna med de andra växtorganen, som bladen och blommorna. Tänk dig stammen som en växt-”väg”, som gör det möjligt att transportera näring mellan rötterna och resten av plantan. Vatten och mineraler rör sig upp genom stammen från rötterna till resten av växten. Ett enkelt socker som produceras i bladen, glukos, rör sig ner till rötterna.
Men vad är stammarna uppbyggda av? Stammens yta är vanligtvis täckt av en vaxartad, skyddande hinna som är vattenavstötande. Hinnan kallas kutikula och har till uppgift att minska hur mycket vatten som försvinner från växten. Den skyddar också de inre vävnaderna mot infektioner och fysiska skador. Kutikulan produceras av stammens yttersta vävnadslager.
Vedartade växter, som träd och buskar, har ingen kutikula utan istället ett extra ytterlager: barken. Den yttersta vävnaden – den som utsöndrar kutikulan eller som ligger direkt under barken – kallas